Imorgon går jag in i vecka 36, skrämande men sant.
Dagarna och veckorna bara flyger förbi och jag hinner inte med att tänka på saker och ting.
Det känns som att det är mycket kvar att fixa, men jag tror inte det är det egentligen.
Jag måste bara ha saker att göra hela tiden för att försöka att inte tänka.
Men egentligen tänker jag på det hela tiden.

Att känna att man inte klarar av det är jätte jobbigt och jag känner mig dum.
Tanken på att jag ska föda ett till barn gör ont både i kropp och själ.
Det är inte det att jag inte vill ha min lilla bebis i magen.
Jag skulle bara vilja slippa föda ut honom.
Jag har ångest över att jag ska ligga där och jag inte har någon kontroll.
Smärtan från Felicias förlossning finns fortfarande kvar i mina tankar
dom timmarna som jag aldrig trodde skulle ta slut och smärtan jag inte kunde kontrollera.

Vissa säger att man glömmer smärtan.
Men jag kan säga det att jag kommer ihåg det som att det vore nyss.

När jag pratar om det här känner jag mig också dum.
Det känns som att folk då tänker
- Men du har ju fött ett barn redan så varför skulle du inte klara det nu.

Jobbigast är kvällarna och timmarna jag är själv hemma.
Det är då tankarna och ångesten dyker upp och man ligger och tänker.
Jag får ont i kroppen speciellt där nere, när jag tänker på det kännes det som att jag ska spricka.
Och jag känner smärtan inom mig och får panik känsla i hela kroppen.
Jag vill få kontroll över min rädsla och jag vill kunna säga att det här kommer jag att klara.

Att försöka förklara varför jag är så rädd för förlossningen är svårt.
Jag har försökt pratat med min BM men det är svårt, för så fort jag försöker prata eller tänka på det
börjar jag nästan att gråta.

Jag jag också är rädd för är att jag ska vara själv när det startas.
Jag är rädd att vakna på natten och att jag ska ha ont.
vara ensam och vattnet går.
Ha Felicia hemma och värkarna börjar som jag får panik över.
Vill inte att Felicia ska se sin mamma panik slagen och ha ont.

Jag har verkligen ingen kontroll och jag har inte en anning hur det kommer startas eller hur det kommer bli.

För att jag ska få den bästa hjälpen har jag ringt Aurorabarnmorska i Örebro.
Dom är till för att men ska kunna prata om sin rädsla.
Jag ringde dit förra måndagen och dom sa att dom skulle ringa upp.
Men det har snart gått en vecka utan att jag hört ett ord.
Och det är också jobbigt att inte få hjälp när man behöver den utan att jag ska gå nu och vänta på att dom ska ringa upp mig.
Dom sa också att om jag inte hört nå på ett tag skulle jag ringa förlosningen.
Det känns inte så seriöst.
Dom ska finnas där för att hjälpa en och jag ska bara gå och vänta..

Jag får hoppas att det fixar sig och att jag kan få kontroll över min rädsla.

Som jag känner nu.
Skulle jag vilja bli nersövd och dom bara plockar ut honom och jag känner ingen vidrig förslossningssmärta.
Förutom smärtan efter som jag inte vet hur det är efter ett kejsarsnitt.

Jag har inte ens hunnit tänka på vart Felicia ska vara när vi åker in.
Jag måste börja tänka på lite viktiga saker nu..